Fakta i målet
Under 2012 upphandlade Stenungsunds kommun inhyrning av bussar till den kommunala vuxenutbildningen. Kommunen specificerade i upphandlingen under vilka perioder hyra skulle ske samt att kommunen skulle kunna hyra en till tre bussar. Nordia Buss vann upphandlingen. Avtal undertecknades i november 2012, men redan i början av 2013 köpte kommunen två begagnade bussar som man därefter använde i vuxenutbildningen.
Bussköpet innebar att inhyrningen från Nordia minskade. Nordia skickade därför in en stämningsansökan, där Nordia anförde att kommunen brutit mot avtalet genom att inte hyra det antal bussar som sagts i avtalet. Nordia hävdade att kommunen hade utfäst att hyra det antal bussar som upphandlats, upp till tre bussar, och att kommunen genom att köpa in bussar separat hade brutit mot avtalet eller i vart fall brutit mot den lojalitetsplikt som föreligger inom ett avtal.
Stenungsunds kommun å sin sida hävdade att man inte haft en avtalad skyldighet att hyra bussar från Nordia, utan att man haft rätt att köpa bussar för att på så sätt tillgodose behovet. Kommunens uppfattning var därmed att man genom avtalet haft en avtalsförpliktelse att inte hyra bussar från annan leverantör, men att ett köp av bussar var att betrakta som ett annat avtal.
Förpliktelsen innebar därför, enligt kommunen, en skyldighet att hyra en buss och en rättighet att hyra tre.
Domstolarnas bedömningar
Tingsrätten konstaterade att den som påstår en viss skada eller avtalsbrott är den som har bevisbördan för att detta föreligger. Tingsrätten gick därefter igenom de relevanta bestämmelserna i avtalet och konstaterade att det inte framgick vilket syfte avtalet hade. Man konstaterade att avtalets utformning gav stöd för att Nordia inte skulle ha någon exklusivitet, och att avtalet tillkommit för att tillgodose en flexibilitet för kommunen.
Tingsrätten pekade på att Nordia, om frågan varit viktig för företaget, borde ha fört in exklusiviteten som ett villkor i avtalet. Eftersom tingsrätten gjorde bedömningen att Nordia dessutom haft kännedom om kommunens planer på att köpa bussar i stället för att hyra dem, blev denna skyldighet ännu tydligare.
Nordias agerande, alltså att inte föra frågan om exklusivitet på tal, innebar därmed att kommunen haft rätt att köpa bussar, så länge som man hyrde minst en buss från Nordia (vilket man hade gjort). Tingsrätten avslog därför Nordias talan.
Efter tingsrättens dom överklagade Nordia domen till Hovrätten för Västra Sverige. Hovrätten prövade ärendet. Parterna anförde samma grunder som i tingsrätten och i huvudsak samma bevisning. Hovrätten konstaterade att det faktum att avtalet föregåtts av en upphandling inte har någon betydelse för den avtalsrättsliga bedömningen. Ett avtal är ett avtal, oavsett formen för den konkurrensutsättning som föregått avtalet.
Därefter resonerade hovrätten kort om utgångspunkten för avtalstolkning enligt svensk rätt och det faktum att avtalstolkning utgår från parternas gemensamma avsikt, men även baserat på praxis från tidigare avtalsförhållanden eller på händelser som härrör från tiden före avtalets ingående. Hovrätten lyfte i detta inledande resonemang även fram illojalitet från en part som en viktig grund för fastställande av avtalets innehåll.
På samma sätt som tingsrätten, kom hovrätten fram till att avtalets lydelse inte gav någon ledning för innehållet i den del som var tvistig. Hovrätten gjorde därför en bedömning av vad som hänt under tidigare avtal och inför och i samband med den nya upphandlingen. Under tidigare avtal hade Nordia varit ansvariga för att leverera hela kommunens behov av bussar och de personer som var inblandade från både kommunen och Nordia angav att syftet med upphandlingen var att fortsätta på samma sätt i det nya avtalet.
Kommunen hade dock, efter tilldelning i upphandlingen, konstaterat att det nya avtalet blev avsevärt dyrare än det tidigare, varför man började undersöka alternativa lösningar.
Kommunen berättade inte för Nordia om sina planer att köpa bussar, utan Nordia fick reda på detta efter en egen förfrågan. Utifrån detta konstaterade domstolen den allmänna avtalsrättsliga principen om att ”en part som känt till att motparten uppfattat avtalet på ett annat sätt än han själv, blir bunden av motpartens uppfattning om han inte uppmärksammar motparten på detta förhållande”. Domstolen konstaterar utifrån detta att en avtalspart har en klargörande- och en lojalitetsplikt.
Utifrån ovanstående princip drar hovrätten därmed slutsatsen att kommunen är bunden av att hyra tre bussar, under förutsättning att man har behov av så många, från Nordia baserat på:
- att det tidigare avtalet inneburit att Nordia levererat hela behovet av bussar för den aktuella verksamheten till kommunen,
- att kommunen insett att Nordia var av denna uppfattning, det vill säga att tillämpningen av det tidigare avtalet skulle fortsätta,
- att kommunen i och med sin insikt om Nordias uppfattning, varit skyldig att upplysa Nordia om att man avsett att ändra tillämpningen
Hovrätten angav även att det faktum att kommunen hade kunnat undgå civilrättslig bundenhet även efter det att man börjat undersöka köp av bussar, framstod som illojalt.
Mot bakgrund av ovanstående faktorer fastställde hovrätten att parternas avsikt vid tidpunkten för avtalets ingående, varit att hyra behovet av bussar, upp till tre stycken, från den leverantör som vann upphandlingen, Nordia. I och med att kommunen inte gjort det, utan i stället köpt in två bussar, utgick skadestånd för det positiva kontraktsintresset. Beräkningen i denna del utgick från de uthyrningar Nordia skulle ha gjort om kommunen tillämpat avtalet korrekt, med avdrag för de kostnader Nordia då skulle haft (olja med mera).
Analys
Domen viktig utifrån flera aspekter. Den specifika situationen rör fallet då ett tidigare avtal haft ett visst innehåll och där den ena parten ändrar tillämpningen utan att meddela motparten. Den lojalitetsprincip hovrätten resonerar kring går dock även långt utöver denna situation. Domstolen konstaterar att det inte är möjligt att ingå ett avtal baserat på annans missuppfattning, givet att det går att fastställa en sådan vetskap.
För den som genomför en offentlig upphandling blir det därmed, när det finns en tidigare avtalsrelation, särskilt viktigt att tydliggöra eventuella skillnader i den nya upphandlingen i relation till den tidigare.
Detta gäller särskilt när samma begrepp används i den nya upphandlingen som i den gamla, men där dessa begrepp varit föremål för en utveckling under det tidigare avtalet och fått en viss innebörd mellan avtalsparterna. En innebörd som kanske inte är tydlig för en utomstående – att då genomföra en ny upphandling med samma begrepp leder lätt till att den upphandlande myndigheten inte kan kräva det innehåll man tänkt sig av en ny leverantör.
Å andra sidan kan det även leda till att den befintliga leverantören i praktiken blir tvungen att leverera andra (fler/mer) varor eller tjänster än vad konkurrenterna varit skyldiga att göra.
En slutsats av domen blir därmed att alla inblandade tjänar på att den som genomför upphandlingen är tydlig. Denna tydlighet startar redan med att formulera syftet med avtalet.
Med ett tydligt syfte får den som ska tolka avtalet en tydlig bild av utgångspunkterna för avtalet. Att utöver detta föra en dialog med marknaden för att förklara vad som hänt och vad som kommer att hända under den nya avtalsperioden är nästa självklarhet.
Det domslut hovrätten kommer fram till är naturligt. Det blir tydligt att den som i sin upphandling enbart fokuserar på upphandlingen och LOU-juridiken riskerar att få problem.
För den som gör affärer utifrån en kunskap om både hur man förbereder en upphandling, hur man genomför den, och som har kunskap om avtalsrätt innebär domen inget annat än att fortsätta som vanligt. För övriga ger en dom av det här slaget en möjlighet att bredda perspektivet.
Målnummer och domstol
Dom av den 22 februari 2017 från Hovrätten för Västra Sverige, mål nummer T 5190-15
Sammanfattning
När det finns tidigare avtalsrelationer – tydliggör eventuella skillnader i den nya upphandlingen kontra den tidigare
- Formulera ett tydligt syfte med avtalet
- För alltid en dialog med marknaden dels för att få information, dels för att ge information.
Min erfarenhet från min bransch är att kunderna nästan alltid lägger in en passus i upphandlingen att de volymer som anges inte är garanterade utan en uppskattning. Räcker det med det för att komma undan lojalitetsprincipen?
Artikelförfattarna får rätta mig om jag har fel, men min uppfattning är att det inte är tillräckligt att ange att volym inte garanteras. Den skrivningen skulle möjligtvis kunna motiveras LOU-mässigt, dvs för att undvika “väsentliga förändringar” av avtalet vid stora volymdiffar (och därmed ogiltigförklarande av avtalet), men avtalsmässigt bör avtalet tolkas mot bakgrund av syfte och gemensamma förväntningar.
För övrigt tycker jag det är lite tråkigt att de allmänna domstolarna inte i tillräcklig hög utsträckning tar höjd för de förutsättningar (och begränsningar) som LOU/LUF medger. Särskild märkligt blir det i Tingsrättens resonemang om att Nordia “borde ha fört in exklusiviteten som ett villkor i avtalet
“, då offentlig upphandling inte tillåter samma “ge och ta” vid avtalsskrivningen.
Vid avtalstolkning analyseras partsviljan först om avtalet i sig självt inte ger ett tydligt svar på den fråga man ställer.
Min uppfattning är därmed att det i normaltfallet är tillräckligt med att man för in en klausul om att avtalet ej innehåller några utfästelser om att avropa en viss volym under avtalsperioden för att man skall ha ryggen fri för att eventuellt agera som kommunen ifråga och stå utan skadeståndsskyldighet gentemot avtalskontrahenten.
Sedan bör detta fall ses som det särfall som det faktiskt är. Notera att både domstolen samt författarna trycker på hur parterna agerat tidigare, vilka förväntningar som därmed fanns samt avtalets brister. Det är i mina ögon ett helt rimligt domslut för detta unika fall men svårt att applicera på den bredare massan av ramavtal.
Därmed bör det vid ett fall där samtliga dessa omständigheter ej föreligger, vilket torde vara majoriteten av fallen, vara tillräckligt med en klausul likt den beskriven ovan.