Motionstiden löpte ut i onsdags och totalt finns 97 motioner med skrivningar och förslag på upphandlingsområdet.
Historiskt har dock motionärerna haft oerhört svårt att få riksdagens gehör. Det har blivit nästintill rutin att riksdagen avslår alla motioner om offentlig upphandling genom det årliga betänkandet från Finansutskottet – FiU-34.
Förre försvarsministern Peter Hultqvist, Socialdemokraterna, vill i en motion se uppstramning av konsulter som försöker påverka försvarsupphandlingar och med förslag om ett särskilt register.
”I samband med olika upphandlingar, exempelvis inom försvarssektorn, kan det konstateras att kapitalstarka företag anlitar PR-byråer för att påverka olika beslut. Aktiviteten kan exempelvis rikta sig mot såväl en upphandlande organisation såsom FMV, direkt mot Försvarsdepartementets personal och riksdagsledamöter.
Detta trots att den upphandlande myndigheten har tydliga regler om hur utvärderingar och beslutsprocesser ska gå till. Syftet med PR-byråns/konsultens aktivitet är självklart att gynna uppdragsgivaren och inget annat.”, skriver Peter Hultqvist.
I flera motioner argumenterar riksdagsledamöter för behovet av en större översyn av LOU. Det gäller exempelvis moderaten Boriana Åberg, som pekar på problemen kring upphandlingsmål som går till överprövning.
Centerns partiledarkandidat Eliabeth Thand Ringqvist är inne på samma linje och partikamraten Niels Paarup-Petersen går så långt som att ”direktupphandlingsgränsen bör höjas eller tas bort”.
Socialdemokraten Peder Björk har lagt en motion med krav på reglering och begränsning av att använda bemanningsföretag i vården.
Från socialdemokratiskt håll motionerar också Mattias Vepsä och Jytte Guteland för ”en vision om 100 procent hållbar upphandlingspolitik”.
Eva Lindh, S, lägger förslag om att upphandling av vaccin och läkemedel bör upphandlas gemensamt i Norden.
Sverigedemokraterna genom Tobias Andersson vill höja direktupphandlingsgränsen och öka öppenheten kring direktupphandlingar i en motion där även svårigheterna för mindre företag att konkurrera om offentliga affärer berörs.
Richard Jomshof, SD, vill se ett skärpt regelverk för livsmedelsupphandlingar som garanti för att djur hanterats enligt svenska djurskyddsregler.
Linda Westerlund, Snecker, Vänsterpartiet, vill att Trafikverket ser över riktlinjer för upphandling så att dess underleverantörer garanterar bra arbetsvillkor för personalen.
Politikergissande i sitt esse. Varför inte bara falla tillbaks till grundsyftet med upphandlingsreglerna? Att säkerställa fri och öppen, gränsöverskridande, konkurrens. Samt att säkerställa att offentlig sektor konkurrensutsätter sina anskaffningar på transparent och likabehandlande sätt. (för att nämna några av de primära syftena med lagstiftningen).
Sluta pilla på, inskränka, samt försöka styra marknaden. Var bara tacksam att vi har en fri marknad som driver fram innovation och effektivitet under hård konkurrens, och att vi har såpass hög konkurrens att det är företagen som måste uppvakta kunderna om deras intresse och säkerställa att de har produkter som matchar efterfrågan.
Av de ovanstående förslagen vore en normalisering gentemot upphandlingsdirektivet, genom att man höjer direktupphandlingsgränsen till tröskelvärdet, intressant. Det är renlärigt gentemot EU-reglerna och innehåller inte en massa traditionell Svensk ”Gold plating”.
En intressant och i högsta grad relevant motion av de ovanstående är motionen om gemensamt inköp av läkemedel inom norden. Jag sympatiserar inte med motionslämnarnas partiprofil men de har en femetta med den motionen. Läkemedel och för den delen även när det kommer till medicinteknisk utrustning så rör det sig om en global marknad där Sverige är en mycket liten kund i totalen, för och inte tala om varje individuell region. Jag har via andra politiska kanaler försökt att framföra att det skulle finnas fördelar med att samordna dessa inköp nationellt och kanske även på EU-nivå, och norden är inte dumt heller. Jag hävdar att Sverige, och då ännu mer varje region, är en så pass liten kund i det globala perspektivet att man är en ”icke-kund” i leverantörernas ögon. Det bor mer folk i många städer inom EU än det bor i hela Sverige. Bara Paris med förorter är ca 11 Miljoner. Vem tror ni en global leverantör månar mest om, en ”micro-kund” eller den större marknaden?
Tror att Niels Paarup Petersen är något väsentligt på spåren.