Små företag gynnas inte nödvändigtvis av upphandlingar som fokuserar på kvalitet. Det framgår av Johan Stakes avhandling Essays on quality evaluation and bidding behavior in public procurement auctions.
− De små företagen kan ha en större chans i lägsta-pris-upphandlingar, eftersom de ofta är mer nischade inom sitt område eller har nära kontakt med kunden, säger han.
Johan Stake bygger sina slutsatser på data från över 650 upphandlingar från olika branscher. I materialet ingår allt från Försvarsmakten, som upphandlar hotell över hela landet, till enskilda kommuner som upphandlar kontorsmaterial.
Kontraktens värde är också av stor betydelse för små företag som har mindre chans att vinna ju högre värde kontraktet omfattar.
– Vid utvärdering av kvalitet kan man även öka deras chanser att vinna genom att dela upp stora upphandlingar i mindre kontrakt.
Han varnar dock för en överdriven uppdelning:
– Tvinga inte fram en ologisk uppdelning. I första hand måste upphandlaren fokusera på att få den bästa produkten eller tjänsten.
Att lägga bud i en upphandling är inte gratis. Det går åt mycket arbetstid till att skapa anbud för de företag som vill vara med. Johan Stake har tillsammans med sin handledare, professor Mats Bergman, även arbetat fram en ny och effektiv modell på hur man enkelt kan uppskatta dessa kostnader:
− Det gör man genom att ta skillnaden mellan det lägsta och näst lägsta budet i en lägsta-pris-upphandling och sedan delar det med antalet budgivare. Då kan man få fram ett lägsta mått på kostnaden att lägga ett bud i en upphandling, förklarar han.
Johan Stake har genomfört sina doktorandstudier vid institutionen för samhällsvetenskaper vid Södertörns högskola och han examineras av Örebro universitet.
Peter
Men snälla, vilken fantastisk okunskap: ”Lägsta pris istället för kvalitet” och ”Små företag gynnas inte nödvändigtvis av upphandlingar som fokuserar på kvalitet”. Talar vi verkligen om en doktorsavhandling? Vilka mer fel finns det i den? Återger artikeln verkligen sakinnehållet? Missuppfattningen om att tilldelningsgrunden lägsta pris skulle strida mot krav på kvalitet tycks ju vara något slags resistent virus på upphandlingsområdet. Tyvärr kan det vara svårt att förklara detta för folk som fellärt under längre tid, nästan som att försöka avgifta en missbrukare.
Det kanske också förklarar de tafatta försöken att ha med ”kvalitet” i utvärderingar och på allehanda komplicerade sätt räkna om kvalitet i siffror och docka det med pris och på så sätt försöka göra en utvärderingsprodukt av det. Varför denna ökenvandring kan man undra.
Ofta är det enklaste för alla parten att ha kvalitet som kvalifikationskrav och sedan ha tilldelningsgrunden lägsta pris (ungefär: vi vill ha 24-karats guld, men vi köper av den som säljer billigast). Upphandling är svårt nog, varför krångla till det ännu mer.
För att förtydliga: skilj på krav och tilldelningskriterier: krav (kvalificeringskrav) skall säkerställa anbudsgivarens förmåga att utföra uppdraget, medan tilldelningskriterier (kallas så i LOU, men kan kallas även urvalskriterier, mervärden) syftar till att fastställa det ekonomiskt mest fördelaktiga anbudet, där alltså tilldelningsgrund kan vara lägsta pris.
När det sedan gäller ”uppdelning” av stora upphandlingar finns
det nog många exempel på att man istället inte skall slå ihop små upphandlingar på ett konstlat sätt. Där har Dalarna utmärkt sig när man efter att tidigare ha upphandlat färdtjänst kommunvis övergått till en upphandling länsvis och då tvingat flera kommunala taxiföretag i konkurs. Samma län gjorde samma misstag när det gällde livsmedelsupphandling, genom att kräva en totalleverantör av allt har man tvingat små fåvaru-leverantörer i konkurs också. Varför göra onödigt stora sammanslagna upphandlingar på detta sätt?