Oseriösa leverantörer ska inte vinna offentliga kontrakt. Så resonerade Morgan Jansson när han på ideell basis startade Sveriges offentliga varningslista, SVVAR, 2019.
På sajten, som endast är tillgänglig för upphandlande myndigheter, kan de som är anslutna lägga in information om en leverantör som de exempelvis brutit ett kontrakt med på grund av misskötsel.
Syftet är att göra det lättare för andra upphandlande myndigheter att utreda om de har grund för uteslutning enligt LOU.
Intresset för listan är stort. Omkring 140 upphandlade myndigheter har nu registrerat sig.
Samtidigt är det få som lägger in egna varningar, vilket gör att hela syftet förfelas. I början av november fanns knappt en handfull varningar.
– Vad det beror på vet jag inte riktigt. Men det kan vara så att man är rädd att hamna i blåsväder, säger Morgan Jansson.
Han överväger därför att låta den som lägger in uppgifterna vara anonym. Samtidigt är ju tanken att andra upphandlare ska kunna kontakta den som varnat, något som faller med anonyma inlägg.
Men Morgan Jansson betonar att om ingen bidrar med varningar så blir det till slut ingen lista.
– Jag hoppas nu att fler känner att de vill vara med och bidra till samhällsutvecklingen. Viljan att göra något bra måste vara starkare än rädslan för att göra fel, säger han.
Ett av företagen på listan är den leverantör som Stockholmshem uteslutit med hänvisning till att bolaget använde illegal arbetskraft och kunde kopplas till brott mot utlänningslagen. En uteslutning som nyligen fick grönt ljus av Högsta förvaltningsdomstolen.
– Det här illustrerar hela tanken med listan. Utesluts man hos en upphandlande myndighet får alla andra reda på det också. Då undviker man att offentliga medel går till oseriösa bolag och det fungerar också avskräckande.
I avvaktan på full funktionalitet: En idé kan vara att koppla sanningsförsäkran till ett drakoniskt vite
Listan är intressant. När den dök upp på radarn första gången gungade fortfarande landet efter regeringens uttalanden om censur i vissa databaser såsom Lexbase och den tillsatta utredning om ändringar i delar av den svenska tryck- och yttrandefrihetsregleringen; som senare mynnade ut i slutbetänkandet “Ett ändamålsenligt skydd för tryck- och yttrandefriheten (SOU 2020:45)”.
I utredningen stod att finna motiveringen “Utredningen föreslår därför att grundlagarna inte längre ska hindra tillämpningen av föreskrifter i lag om förbud mot offentliggörande av uppgifter om fällande domar i brottmål och lagöverträdelser som innefattar brott”. Undantaget skulle dock endast gälla om “det med hänsyn till uppgiftssamlingens karaktär står klart att det finns särskilda risker för otillbörliga intrång i enskildas personliga integritet”.
Det som var politiskt aktuellt 2018 var som sagt databaser som Lexbase, som skulle förlora grundlagsskydd för att samla information om lagöverträdelser i brottsmål. Även om inskränkningarna, av integritetsskäl, riktar sig mot databaser som innehåller uppgift om brott begågna av enskilda personer (som naturligtvis ändå går att begära ut som offentliga handlingar från domstolarna) går det inte att bortse från att SSVAR ändå befinner sig i närheten av dessa frågor.
Om en förteckning över uteslutna företag uppräthålls skulle denna kunna inkludera uppgifter om enmansföretagare, eller uppgifter som pekar ut enskilda individers namn. Kap 13 i LOU innehåller överträdelser som också återfinns i Brottsbalken ut betraktas som rena brott, snarare än civilrättsliga (kontraktuella) brister.
Nu fick ju regeringen inte gehör för sin censurpolitik men frågan vilar alltjämt i bakgrunden i de politiska vattnen. Frågan är varför SSVAR inte tycks ha kommit upp i ljuset.
Undertecknad kan se direkta fördelar med en form av databashantering som gör det lätt för upphandlande myndigheter att dela med sig av information om icke skötsamma utförare. Liknande mekanismer finns t.ex. redan i Vismas modul CLM (numera köpt av Mercell), där avvikelserapportering och uppföljning skulle kunna delas, inte bara inom organisationen, utan även med andra användare av CLM.
Dock ska detta förstås vägas mot rätten att inte dömas oproportionerligt länge eller hårt. Sverige har t.ex., till skillnad från många andra EU-länder, inte implementerat någon maxgräns för hur länge en upphandlande myndighet (UM) kan utesluta en leverantör med hänvisning till 13 kap 3§ 5. , där det räcker med att leverantören haft problem med fullgörande till även andra UM. Leverantörens skydd kommer istället i form av rätten att få yttra sig (4 §), som ger skydd mot uteslutning genom ren presumption, samt rätten till sanering (5 §). Ett företag kan t.ex. ha avlägsnat en vårdslös eller kriminell styrelseledamot eller medarbetare och på så sätt ha avhjälpt felet.
Även om tanken med databasen är god är det svårt att tvätta bort obehaget av att offentliga myndigheter använder en databas som för register över små- eller enmansföretag som kanske redan har sanerat sin skuld, eller rent av bytt ägare. Företag med investerare och arbetstagare som minst av allt behöver exponeras, på oproportionerlig nivå, med negativ publicitet via en databas som frekventeras av offentliga verksamheter med skyldighet att behandla allmänheten lika.
Komplettering till resonemanget ovan är att listan förstås också kan användas i syfte att välja bort företag som annars skulle kunna komma att tillfrågas vid direktupphandling med ett maximalt värde av 615 312 kr. I dessa fall får företag inte någon möjlighet att bemöta presumtion, eller visa på sanering.
Hej,
Ber om ursäkt för tystnaden. Vi har helt missat dessa kommentarer.
Självklart finns inga personer angivna i listan och självklart följer vi reglerna om självsanering, genom att strikt tillämpa LOU 13 Kap paragraf 4 då anbudsgivaren får uttala sig innan uteslutning sker. Då kan man t ex meddela upphandlaren att man åtgärdat de problem som funnits tidigare. Då sker också en bedömning om ”self cleaning” åtgärderna är tillräckliga. Svvar tar fullt ansvar för att ge små och medelstora men även de största företagen alla rättigheter de har. Syftet med listan är att dela dåliga (väldokumenterade enligt lag) erfarenheter mellan upphandlare. Detta för att de oseriösa inte ska kunna vinna kontrakt i fler upphandlingar. Det är samhällsnyttigt och ligger i alla seriösa företags intresse för att undvika att konkurreras ut av oseriösa.
Det är synd att måla upp en bild av att någon seriös företagare skulle bli lidande av detta. Vore bättre att i så fall hålla oss till konkreta fakta. Känner någon till ett fall när något företag missgynnats pga denna lista? Då är vi mer än lyhörda för att anpassa oss.
Med det sagt ”Mr T” vore det intressant att bolla frågorna vidare med dig. Genom kritisla perspektiv kan vi bli bättre. Antingen genom att justera eller genom att förstå att vi har olika perspektiv.