Jag vill med denna krönika belysa det dubbelsidiga problemet. Vi vet att välfärdsbrottslighet och arbetslivskriminalitet är ett faktum. Idag är nog inte någon upphandlande myndighet skonad. Det är något vi belyser och fortsatt måste bli bättre på att både upptäcka och agera på.
Det som vi sällan lägger fokus på är orsaken. Varför förekommer det personer som inte ska befinna sig på en arbetsplats? Varför väljer de att riskera både liv och sin tillvaro för illegal inkomst?
Vi måste börja se avtalsuppföljning som mer än ett administrativt krav. Det är ett verktyg för att identifiera arbetslivskriminalitet, social dumping och människors faktiska arbetsvillkor.
Jag läste en studie där Lotta Björklund Larsen i studien ”Illegal yet Licit” intervjuat just denna kategori av arbetare. Det framgår att svartarbete i Sverige ofta inte handlar om girighet, utan om att få livet att gå ihop. Det är människor som vill arbeta vitt – men inte får chansen.
I en annan studie från Lithuanian Free Market Institute framhålls Sverige som ett av de länder där lagar och regelverk i praktiken utestänger vissa grupper från den formella arbetsmarknaden. Tänk på krav vi ofta ställer i våra upphandlingar: ”Obehindrat behärska det svenska språket i både tal och skrift”. I vissa avtal spelar språkhinder mindre roll. Eller när vi kravställer en viss utbildning i arbeten som i praktiken inte behöver det. För att tala emot oss själva ställer vi också sysselsättningskrav i samma upphandling – vi utesluter automatiskt kategorier av människor. Svaret för dem blir svartjobb, för överlevnadens skull.
Vi som arbetar med upphandling kan inte blunda för detta längre. Vi måste börja se avtalsuppföljning som mer än ett administrativt krav. Det är ett verktyg för att identifiera arbetslivskriminalitet, social dumping och människors faktiska arbetsvillkor. Och det gäller inte bara bygg – riskerna finns inom städ, transport, personlig assistans och andra branscher där marginalerna pressas.
Så vad kan vi göra?
- Vi kan ställa rätt uppföljningskrav – inte fler, utan bättre.
- Vi kan arbeta tätare tillsammans mellan upphandlare, controllers och beställare – så att information inte tappas bort i övergången mellan upphandling och uppföljning.
- Och framför allt: vi kan våga agera när vi upptäcker signaler på fusk, snarare än att ducka för det som är jobbigt att ta i.
- Vi dokumenterar problematiken och bör lyfta det högre upp i beslutskedjan. Vårt underlag i uppföljningen kan vara en grund för att upplysa beslutsfattare om problematiken med social dumpning och problematiken med att inte får chansen till en anständig anställning.
Svartarbete är inte alltid ett val – för många är det en konsekvens. Och vår uppföljning kan vara det som gör skillnaden.
Text: Arian Dushku – avtalscontroller entreprenad, Lunds kommun
