De nya upphandlingsreglerna, som regeringen nu förväntas ha stöd för i riksdagen, innebär att det ska ställas arbetsrättsliga krav i vissa upphandlingar. Sveriges Offentliga Inköpare, SOI, anser att det är självklart att det ska vara schysta villkor för arbetskraft som utför tjänster som betalas med offentliga medel. Trots det ser SOI risker med förslaget.
– De nya reglerna riskerar att överbelasta lokala myndigheter, kommuner etcetera. Att göra arbetsrättsliga krav obligatoriska vid upphandling inom exempelvis bygg-, städ- och taxibranschen får mycket omfattande konsekvenser för lokala myndigheter. Alla upphandlande myndigheter får en omedelbar skyldighet att anställa ny kompetens för att kunna leva upp till kraven i förslaget. Och den kompetensen är redan en bristvara. Den insikten saknas i förslaget, säger Emma Breheim, ordförande i SOI.
Hon pekar på att utredningen, som ligger till grund för regeringens förslag, inte ansåg att det fanns tydliga lagkrav på uppföljning av särskilda kontraktsvillkor som de föreslagna.
– Det är dock fel. EU-domstolen har varit tydlig i att alla kontraktsvillkor ska kunna följas upp. Vi är mycket oroade över att man nu beslutat om nya regler utan att ens fundera på hur de ska kunna följas upp och lämnar över ansvaret på upphandlande myndigheter, säger Emma Breheim.
SOI:s ordförande menar att många av de nästan 700 kollektivavtal i Sverige är otydliga och i de flesta fall inte allmänt tillgängliga.
– Ibland kan flera kollektivavtal vara tillämpliga på ett visst avtal. För till exempel en enskild kommun kan det vara oerhört komplicerat, om inte omöjligt, att avgöra vilket kollektivavtal som ska gälla. Då blir det också svårt att veta vilka konkreta krav man ska ställa samt vad man ska följa upp, säger Emma Breheim.
Ytterligare en utmaning, enligt SOI, är att förslaget anger att den upphandlande myndigheten ska ställa krav om det anses behövligt. Det innebär, menar Emma Breheim, att den enskilde offentliga inköparen bör utreda och försäkra sig om i vilka branscher dessa krav ska ställas.
– Regeringen har i tidigare förslag pekat ut städ-, taxi- och byggsektorn men det kan finnas andra branscher på lokal nivå som kan anses vara riskfyllda ur ett arbetsrättsligt perspektiv. En sådan bedömning blir oerhört komplicerad och resurskrävande att göra. Sedan kan man ju också fråga sig hur domstolarna kommer att ställa sig till den upphandlande myndighetens bedömning.
Emma Breheim ser stora behov av kompetensförstärkningar inom hela den offentliga sektorn om förslaget går igenom.
– Det kräver nya utbildningar och inte minst måste regeringen inse att det kommer kosta stora ekonomiska resurser hos landets myndigheter. Dessutom ökar trycket på Upphandlingsmyndigheten att omgående leverera villkor och kriterier som kan användas i upphandlingarna. Upphandlingsmyndigheten bör också ha resurser för att ge ordentligt med stöd och support för de 4100 organisationer som berörs. Vi är osäkra på hur väl rustade myndigheten är för det i dagsläget, säger Emma Breheim.
Viktor
En del av farhågorna ovan har fog för sig, andra mindre så. När det gäller problematiken med överlappande kollektivavtal, förefaller det vara ett teoretiskt problem. Det finns ofta parallella
KA, men beroende på upphandlingsföremålet, finns det ofta ett KA som är´dominerande. KA har sina specifika funktioner: Ett KA avseende byggstädning träffar t.ex. inte städning av skolor.
Uppföljning är resurskrävande. I branscher med hög täckningsgrad, får UM förutsätta att facket följer upp de som tecknat KA. UM behöver då följa upp resterande kanske 20 %.
Det torde inte vålla problem att identifiera branscher där det är behövligt att ställa kraven (även om man ska vara försiktig med att peka ut vissa branscher).
Den enda gången en domstol kan ifrågasätta UM:s bedömning,
är väl om UM inte ställt kraven, fast det varit behövligt. I sådana tveksamma fall, har jag svårt att se att domstolen skulle förordna omgörelse.
Jag håller med om det troligen blir betungande för mindre UM.