Den kritik som Samakovlis, Marklund och Lundberg (SML) riktar mot Upphandlingsutredningens arbete och slutsatser bygger på förenklade resonemang och, därtill, på okunnighet om hur utredningen arbetat.
Vi har i slutbetänkandet gett uttryck för att miljöanpassad upphandling kan vara ett måleffektivt styrmedel. Vi har samtidigt konstaterat att kostnadseffektiviteten är mera svårbedömd. Som grund för våra ställningstaganden ligger omfattande analyser gjorda av Miljöstyrningsrådet, Internationella Miljöinstitutet i Lund, OECD och EU-kommissionen. Vi har även tagit del av forskning från Marklund och Lundberg.
Vi har vidare understrukit att införandet av ett livscykeltänkande kan leda till betydande vinna-vinnalösningar i form av både minskad miljöbelastning och lägre kostnader. Vi har slutligen framhållit att miljöanpassad upphandling har en betydande innovationspotential och därmed möjlighet att främja utvecklingen av transformativa lösningar – där resursanvändningen radikalt effektiviseras – till gagn för en mer hållbar utveckling.
SML dömer ut våra ställningstaganden och ger intrycket att sambanden på detta område är enkla och självklara. Enligt deras mening är generella styrmedel att föredra. Miljöanpassad upphandling däremot är ineffektiv ur kostnadssynpunkt. Punkt slut.
Vi har ingen invändning mot synpunkten att generella styrmedel är att föredra. Men vi lever inte i en värld där detta alltid går att uppnå, ej heller i en värld där alla miljöproblem kan hanteras med generell lagstiftning. De generella styrmedel som finns på till exempel klimatområdet – som EU:s utsläppshandel – är därtill inte alltid effektiva. Med den prisnivå som idag gäller – dryga tre euro per ton koldioxid – har styrmedlet ringa effekt och bidrar ej till den teknikomställning som var avsedd. Istället ökar kolanvändningen i många av EU:s länder.
Om nu generella styrmedel inte fungerar – eller är otillräckliga – vore det märkligt om inte andra styrmedel övervägdes. Intresset för miljö- och klimatkrav i upphandlingarna är därtill stort och växande på lokal nivå och ger uttryck för många medborgares vilja att försöka bidra i arbetet för en mera hållbar utveckling. Att negligera dessa strömningar vore helt fel. Utredningens uppgift har därför varit att noga pröva hur och när miljökrav bäst kan ställas. Vad menar SML att man istället ska göra? Vilka råd ska man ge till upphandlande myndigheter när det gäller detta? Att envist framhärda att det inte är kostnadseffektivt är inte särskilt fruktbart.
SML:s hållning förefaller vara att kostnadseffektivitet är det enda man behöver bry sig om i miljöpolitiken. Måhända är man alltför fångad i den nationalekonomiska analysapparatens signum om ”om allt annat lika”-analyser.
En parallell kan göras med skattepolitiken. Det sannolikt allra effektivaste sättet att ta ut skatt vore i form av en klumpsumma från varje individ, oavsett deras verksamhet eller inkomst. Ändå är det få, om ens någon, ekonom som förespråkar en sådan modell. Så är det rimligtvis även på miljöområdet. Bara för att generella miljöskatter rent teoretiskt – och där bara kostnadseffektiviteten beaktas – är att föredra framför miljöanpassad upphandling, följer knappast att man enbart ska använda de förstnämnda.
SML invänder även mot förslaget att genom upphandling stödja och locka fram innovativa och smarta lösningar. Istället förespråkar man ökat stöd till forskning. Vi frågar oss vilken värld SML lever i? Ett av de stora problemen idag är att få ny teknik in på marknaden, inte minst på områden där konventionell teknik inte betalar sina kostnader. Forskningen kring lärkurvor visar vikten av att stimulera och rikta efterfrågan mot ny teknik. Den offentliga sektorn har i kraft av sin storlek betydande möjligheter att stimulera framväxten av smart teknik på många områden. Om regelverket blir flexiblare och tillåter förhandling mellan parterna, vilket vi föreslår, kommer upphandling av smarta lösningar att bli naturliga och viktiga.
SML dömer i svepande ordalag ut den miljöanpassade upphandlingen. I andra sammanhang har författarna – inte minst Marklund och Lundberg – gett uttryck för en mera nyanserad uppfattning och erkänt att frågan innehåller många och svårbedömda aspekter. Det är för övrigt vår uppfattning i utredningen. Det är därför som vi i betänkandet för ett långt resonemang – delvis inspirerade av Marklund och Lundberg – där vi understryker att ställandet av miljökrav måste föregås av en noggrann avvägning; vidare varnar vi för risken att upphandlingar överlastas med en rad olika krav.
SML kommer vidare med påståenden om utredningens arbetssätt som är helt tagna ur luften, Vi skulle till exempel vara ointresserade och oemottagliga för nationalekonomiska argument och analyser. Marklund deltog själv i arbetet men hoppade av. Vid kontakt efter avhoppet – där vi bad om synpunkter både från Marklund och även representant från Konjunkturinstitutet på just frågan om kostnadseffektiviteten, blev svaret från Marklund att han inte hade något att bidra med.
I själva verket har utredningen ägnat mycket tid åt att granska och bedöma olika analyser utförda av nationalekonomer. Vi erkänner villigt att mer forskning behövs – det är för övrigt ett av våra förslag – men att svartvitmåla frågeställningarna och utredningens arbete som SML gör är osakligt och, därtill, oförskämt. Deras inlägg kan bara leda till onödig polarisering av debatten.
Anders Wijkman, enmansutredare Upphandlingsutredningen
Magnus Arnek, sekreterare i Upphandlingsutredningen, Fil Dr i nationalekonomi
Kommentatorerna ansvarar för sina egna kommentarer