Förra året upphandlade kommuner och myndigheter varor och tjänster för hisnande 700 miljarder kronor vilket motsvarar en sjättedel av landets BNP.
Den offentliga upphandlingen kräver mycket resurser, sysselsätter många människor och omfattas av ett massivt regelverk med LOU i centrum. Allt för att upphandlingarna ska genomföras på rätt sätt och bli en så god affär för medborgarna som möjligt.
Så långt allt väl.
Men vad som ska hända med all denna utrustning sen – när den fasas ut – diskuteras sällan eller aldrig. För ett stort antal produktkategorier finns det betydande restvärden, däribland it-produkter.
Varje ny dator, skärm eller mobil som köps in ersätter i princip en gammal som fasas ut. Men denna utrustning får inte samma omsorg som när nya upphandlas utan hamnar alltför ofta på skroten eller i ett källarförråd. Trots att utrustningen nästan alltid har mycket kvar att ge och kan komma till nytta igen.
En färsk enkät bland it-chefer på kommuner och myndigheter i Sverige visar att ungefär hälften skickar utrustningen vidare till återbruk. Det är glädjande.
Men, 31 procent av kommunerna och 39 procent av myndigheterna skickar datorerna regelmässigt till skroten. Det handlar inte om några lastgamla produkter utan de allra flesta byter ut datorerna vart tredje, fjärde år. Då har de minst halva livslängden kvar.
De it-produkter som kasseras har både ett ekonomiskt värde, ett miljövärde och dessutom behövs det begagnade it-produkter i samhället. Att förlänga produktlivslängden och minska ny-konsumtionen ger stora miljövinster. Det gäller särskilt it- och elprodukter.
Om man låter bli att tillverka en ny mobiltelefon (och i stället förlänger livet på en befintlig) så skonas atmosfären från cirka 60 kilo koldioxid, enligt en studie från IVL Svenska Miljöinstitutet.
Sanningen är den att gruvdrift, produktion och transporter kommer med en stor miljönota.
Tänk vilken potential till minskad miljöpåverkan om vi kunde återbruka större delen av alla dessa produkter – och även andra inventarier som möbler och vitvaror.
Tänk vilken klimatnytta och tänk hur mycket pengar som skulle sparas, vilket borde vara välkommet i alla offentliga organisationer som kanske både kämpar med underskott i verksamheten och har krav på sig att bli mer hållbara.
Återanvändning är nämligen en av de enklaste sakerna man kan göra för att minska sin miljöpåverkan.
Varför väljer då så många att skrota utrustningen? Många myndighetspersoner menar att utrustningen är för gammal för att kunna återanvändas, men det stämmer bara i undantagsfall.
Det finns också en rädsla för att information på hårddiskar ska komma på villovägar och därför kasserar man produkterna, trots att det finns säkra metoder för dataradering.
Men troligtvis handlar skrotivern allra mest om att de som är ansvariga inte hinner eller orkar ta hand om produkterna. Därtill är de avskrivna i bokföringen – så vem bryr sig?
I kommuner och myndigheter finns cirka 3 000 offentliga upphandlare, specialister på inköp och upphandling. De skulle behöva bredda sin kompetens eller få sällskap av en ny yrkeskår – offentliga avyttrare – med uppgift att ta till vara på utrustning och inventarier som inte längre används och se till att de får ett andra liv. Så kan begrepp som återanvändning och cirkulär ekonomi bli mer än tjusiga ord.
Lägg till en lag om offentlig avyttring, LOA, som komplement till LOU så kan vi förhoppningsvis stoppa prylsvinnet för gott.
Fredrik Nilsson
Marknadschef, Remade in Sweden
