-Det är viktigt att vi endast gör affärer med seriösa leverantörer och det här är ett nytt sätt vi testar för att motverka ekonomisk brottslighet och dåliga arbetsvillkor. Vi har även ett nära samarbete med Skatteverket där vi tillsammans ser på vilka andra krav vi kan ställa för att motverka den här problematiken, säger Susanne Afzelius, verksamhetschef för kommunens upphandlingsavdelning i en artikel på Uppsala kommuns webbplats.
Det är bland annat ekonomisk brottslighet i form av svart arbetskraft som kommunen hoppas motverka med kravet på max två underentreprenörsled.
Uppsala kommun pekar på svårigheter för upphandlande myndigheter att kontrollera krav på arbetsvillkor när underleverantörer anlitas i många led.
-Våra skattepengar ska inte gå till utnyttjande eller lönedumpning. Därför ställer vi krav på schyssta villkor i alla våra upphandlingar och testar hela tiden nya verktyg. Genom att begränsa antalet underleverantörer kan vi stoppa oseriösa företag, säger kommunstyrelsens ordförande Erik Pelling.
Enligt Uppsala kommun har leverantörsmarknaden reagerat positivt på de nya kraven och utvärdering pågår nu av en upphandling där de tillämpats.
Målet är att ställa krav på maximalt två led i samtliga upphandlingar av mark- och anläggningsentreprenad men att det också kan bli aktuellt för andra typer av entreprenader.
Det här visar litet problemen både med svensk lagstiftning och svensk praktik av regler. Upphandlingsreglerna har sin egen tolkning av leverantörskedjor, där man satt som praxis att man endast kan utkräva ansvar av en entreprenör som anlitar underentreprenörer som i första led utför arbete.
I utstationeringsreglerna har man, å andra sidan, tidigare lagt fram det katastrofala förslaget att svenska entreprenörer och företag ska vara solidariskt ansvariga för arbetskraft i ’samtliga’ led. Det vill säga långt utanför vad som kan regleras i normala ansvarsöverenskommelser, eller för den delen långt ut i fingerspetsarna i världen. Följden för en sådan reglerin skulle alltså i praktiken kunna bli att företag i andra länder väljer att inte betala ut lön och att svenska företag då tvingas betala den i stället.
Istället för att tjänstemanna- eller politikergissa måste alla regelkrav och all upphandlingsprocedur föregås av branschdialog. Annars riskerar kraven att bli oproportionerligt begränsande. Frågan är om man har gjort det i detta fall, eller om man snubblat in på samma partsintresse som ”vita jobb modellen”, som ju skapades av ett visst parti och stöddes av ’vissa’ representanter på arbetsmarknaden. Det tycks som man går utöver upphandlingsreglernas krav och ger sig in på de dåliga tankarna i tillämpningsreglerna för utstationering.
Skiljer man på underleverantörer som utför jobb; alltså bygger, monterar, installerar, etc. eller sådana som endast utgör leverantörskedjor för insatsmaterial? De sistnämnda kan nämligen ofta vara mycket längre än två led i dagens globala värdekedjor. Stirrar man på europeiska arbetsrättsliga regler eller ILO, som ju inkluderar förbud mot barnarbete (t.ex. inom tillverkningsindustrin)?
Det här känns som om kommunen ger sig in i ytterst politiserad materia, där till och med UHM haft stora utmaningar att finna proportionalitet och skapa ett bra ramverk för behövlighetsbedömning. Det luktar beställningsprodukt med politiskt symbolvärde och som en ytterst ytlig ”lösning” på ett mer djupgående ansvar.
Jag förstår tanken, men jag är skeptisk i förhållande till att globala leverantörsmarknader utvecklas mer mot att utgöras av ”ekosystem” där man vill dra nytta av den bäst lämpade kompetensen utifrån respektive behov. Att begränsa led av UE riskerar att försvåra denna möjlighet och att UM därmed tvingas nöja sig med att behoven försörjs av generalister.
Frågan är om det överhuvudtaget är möjligt.
Innebär konkurrensbegränsning.
Väldigt få företag som har kapacitet att lämna anbud med sådana förutsättningar.