“Nationell strategi behövs för att främja innovationsupphandling”

Från och med 1 januari 2014 inordnas upphandlingsstödjande uppgifter vid Verket för innovationssystem (Vinnova) i Konkurrensverket som får ansvaret för hela upphandlingsstödet. Ett av regeringens mål för det nya upphandlingsstödet är att den innovationsfrämjande upphandlingen ska uppmuntras.
 
Forskning har visat att radikala innovationer sällan uppstår utan att det offentliga är med och bidrar. Det finns en uppenbar risk att Sverige nu tappar mark, jämfört med länder som har en tätare samverkan mellan politik och näringsliv, inte minst flera av de snabbväxande ekonomierna.
 
Utvecklingen under senare decennier visar en betydande minskning av innovationsupphandling som fenomen i Sverige. Med undantag av försvarsmaterielupphandling är det ett fåtal myndigheter som idag bedriver strategiska innovationsupphandlingar. De innovativa upphandlingar som ändå görs av exempelvis Energimyndigheten och vissa kommuner och landsting fungerar ofta väl men ingår inte i någon samlad nationell strategi.
 
Innovationsupphandlingsutredningen från 2010 redovisade tre förklaringar till
utvecklingen. För det första har den offentliga sektorn genomgått omgripande
förändringar. Inte minst gäller detta synen på industripolitik och näringspolitik. Med entreprenader, privatiseringar, konkurrensutsättning och utförsäljning av statlig och kommunal verksamhet har förutsättningarna förändrats i grunden. Affärsverk har bolagiserats och tidigare monopolmarknader konkurrensutsatts. De ekonomiska incitamenten hos företagen att utveckla bättre kvalitet och nya funktioner kan ha förstärkts som ett resultat av detta, men samtidigt har samordnings- och stordriftsfördelar försvunnit.
 
Ytterligare en faktor är den upphandlingslagstiftningen som infördes i samband
med Sveriges inträde i EU. Lagstiftningen ställer detaljerade formkrav som
ofta uppfattas som komplicerade. Upphandlande myndigheter får därför ofta
intrycket att innovationsupphandling är svår att genomföra utan att komma i konflikt med gällande lagstiftning.
 
Slutligen menade utredningen att riskaversionen inom främst den statliga sektorn har ökat till följd av minskade ekonomiska resurser i förhållande till krav som ställs. Detta har inte kunnat kompenseras av ökad produktivitet. Ökad riskaversion medför att investeringar som på sikt minskar kostnaderna inom en myndighets verksamhetsområde kan få stå tillbaka för mer akuta behov. Det finns därmed en uppenbar risk att introduktion av ny teknik och nya lösningar skjuts på framtiden, vilket får tillföljd att kvalitets- och förbättringsarbetet inom myndighetens verksamhetsområde stagnerar. Det får också till resultat att mängden nya varor och tjänster på marknaden blir mindre.
 
Det behövs en nationell strategi för innovationsupphandling. Med en sådan skulle fler möjligheter till strategisk samverkan inom intressanta områden kunna öppnas där brukardriven upphandling kompletteras med behov definierade utifrån strategiska samhällsutmaningar. Sådana utmaningar finns inte minst inom energi-, miljö- och transportområdet. Fler myndigheter än Energimyndigheten skulle kunna ingå i en sådan nationell strategi och inom ramen för sina verksamheter få uppdrag som utöver myndigheternas behov av lösningar för användare och brukargrupper även inkluderade samhälleliga behov av nya systemlösningar. Samtidigt skulle en sådan strategi även kunna innefatta metoder som underlättar för kommuner och landsting att samordna innovationsfrämjande offentliga upphandlingar.
 
 
Ardalan Shekarabi
S-riksdagsledamot
Elvy Söderström
Kommunstyrelsens ordförande (s), Örnsköldsviks kommun