Stockholms stads försök att erbjuda medborgare och besökare hyrcyklar slirar vidare. 2018 ogiltigförklarades stadens första upphandling.
Våren 2019 vann företaget Voi en ny upphandling, som efter överklagan i stället gick till konkurrenten Marfina.
Efter att ha förlorat i kammarrätten har Voi nu skickat in en överklagan till Högsta förvaltningsdomstolen.
Även om Högsta förvaltningsdomstolen väljer att inte ta upp fallet väntar en ny vända i förvaltningsrätten då flera av Voi:s övriga invändningar ännu inte prövats där.
Enligt trafikborgarrådet Daniel Helldén (MP) kommer stockholmarna att stå utan kommunala hyrcyklar även när årets cykelsäsong drar igång.
– Jag vet inte när det här ska ta slut. Det är otroligt beklagligt. Det börjar bli någon form av cirkus där det studsar fram och tillbaka mellan olika domstolar och vi kommer ingen vart, säger han till Mitt i.
Han säger till tidningen att upphandlingssytemet måste göras om.
– Att det i flera år kan pågå juridiska strider om ett avtal om hyrcyklar är ohållbart, anser Daniel Helldén.
För en gångs skull håller man med Helldén, överklagandena av upphandlingar kan bli en ohållbar cirkus. Men lite ironiskt är att han representerar ett parti som sitter i regeringen, som inte gjort något åt reglerna fast man har haft chansen under flera år.
Jag har lite svårt att så se att det så kategoriskt går att säga att något är fel på överprövningsreglerna bara för att ett ärende drar ut på tiden. Tydligen finns det flera orsaker till varför Voi vill att ärendet ska rättas och då tar det ju tid, i synnerhet när vissa delar inte varit med från början. Utan att ha insyn i ärendet och detaljkoll på vad det är Voi anser sig ha anledning att klaga på tycker jag inte det går att säga att det är regelverkets ”fel” att det inte finns kommunala hyrcyklar att tillgå. För övrigt borde hyrcyklar kunna erbjudas även utan kommunal upphandling, om det finns ett verkligt marknadsintresse från konsumentsidan.
Rent generellt så är det problematiskt med rena okynnesöverprövningar, i vart fall sådana som går att hänföra till upphandlingsdokumenten. Särskilt skadliga är leverantörer som inte lyfter några som helst synpunkter på upphandlingsdokumenten under anbudstiden, och som sedan sätter sig att leta fel så snart de ser att de inte fått tilldelning. Det faktum att den generella skadeståndsrättsliga principen om att begränsa sin egen skada, nästan helt saknar genomslag i i denna typ av överprövningsmål är faktiskt anmärkningsvärt. Särskild med tanke på EU-praxis på området och de skadeståndsrättsliga grundprinciperna.
Att som politiker gå ut och säga att det är fel att man kan överprövan känns inte klokt. Tanken med upphandlingar är att det ska ske en konkurrensprövning på marknaden och att invånarna ska få bästa möjliga pris för upphandlade kvalitetsnivå. Överprövning är då ett viktigt verktyg för att allt ska gå rätt till. Visst finns det säkert aktörer som missbrukar detta, men det finns oxå myndigheter som missbrukar hur de tilldelar eller i vart fall så ökar risken för det om möjligheten att överprövan begränsas. Det politikerna bör göra är att se till att korta ner processen vid överprövning.
Min erfarenhet av överprövning, är det oftast sker när upphandlande myndighet, vill ha en viss leverantör istället för den bästa produkten för ändamålet.
Genom det, så målar man in sig i ett hörn och då kommer en överprövning som ett brev på posten.
Det jag undrar, är varför man inte lär sig istället för att skylla på regelverk eller att den som överprövar är en rättshaverist.
Sedan finns det också okunskap från de som upphandlar, man vet inte själv tillräckligt om produkten/tjänsten man eftersöker.
Svar till Pelle.
Jag vet ej vad dina erfarenheter av överprövningar består av men jag måste ifrågasätta det du skriver. En ansökan om överprövning kan skickas in oavsett om det finns grund för en överprövning eller ej. I många fall är detta en väg som nyttjas av anbudsgivare för att ”hota” den upphandlande myndigheten att ta tillbaks sin tilldelning och göra om. Tyvärr orsakar detta förseningar och stora kostnader för samhället även då ansökningen om överprövningen är helt grundlös. I de fall då ärendet tas upp till prövning och det finns ett faktisk grund så skulle jag säga att det oftast handlar om att den upphandlande organisationen hamnat i en situation där det inte är tydligt hur anbuden eller utvärderingen ska hanteras. En överprövning är dock INTE ett bevis på att en upphandling gått fel till. Orsakerna till varför en bedömning kan vara svår är många. Ingen lag är svart eller vit. LOU syftar till att motverka korruption och ge alla anbudsgivare samma förutsättningar. Varken anbudsgivare eller upphandlare är mer än människor och tveksamheter i formuleringar och därmed tolkningar är det som orsakar absolut flest överprövningar. Det som skulle behövas är någon form av krav på grunderna till en överprövning, att det inte ska gå att skicka in en överprövning utan kostnad när överprövningen saknar grund. På det sättet skulle samhällets resurser användas till de ärenden som verkligen behöver ses över och som kanske kan skapa tydlighet och praxis för kommande upphandlingar.