Resursbrist gör att miljökrav och sociala krav inte följs upp

Upphandling har på senare år blivit ett styrmedel för att uppnå olika politiska mål. Det har drivits fram av insikter om att köpare av olika varor och tjänster, som blundar för miljöförstöring och sociala förhållanden, också är medskyldiga till problemen. Det har utmynnat i ett nationellt stöd som nu Upphandlingsmyndigheten ansvarar för, som bland annat ställer upp kriterier för upphandling inom olika områden.

800 upphandlare på kommuner, landsting och deras bolag fick under mars månad en enkät från SKL Kommentus om uppföljning av ekologiska och sociala krav. En tredjedel svarade.

Enkäten visar att uppföljningar saknas i 37 procent av upphandlingarna. Och när det görs, handlar det i drygt 85 procent av fallen om att man begär in intyg och annan dokumentation från leverantören. Bara en femtedel av avtalen kontrolleras med besök hos tillverkare eller underleverantörer.

– Utan uppföljning finns risken att kraven förvandlas till en papperstiger, säger Peter Nohrstedt, hållbarhetsansvarig på kommunernas och landstingens gemensamma inköpscentral SKL Kommentus.

Peter Nohrstedt menar att det är en sak att kryssa för rutor i förfrågningsunderlaget, en annan att leva upp till sina löften. Därför är det viktigt med uppföljning, både för att uppnå önskvärda förbättringar och för att skapa rättvisa konkurrensvillkor för anbudsgivarna.

– Det finns en stor medvetenhet om hur viktig kravställningen är. Över 90 procent svarade att de ställer miljökrav och sociala krav i upphandlingarna som den egna organisationen genomför, enligt honom.

Enkäten tyder också på att prioriteringarna många gånger sker utan djupare analys. Vid upphandling av livsmedel upplevs djurskyddsfrågor som viktigast för kött, medan arbetsmiljö och sociala förhållanden inte har samma betydelse. För produkter där miljömärkning är etablerat, t ex på frukt, grönt och kaffe, är miljöhänsyn den viktigaste punkten.

– Det saknas djupare kunskap om vilka krav som är relevanta och vilka riskområdena är, konstaterar Peter Nohrstedt.

Enligt upphandlarna beror det på att det inte finns riktlinjer, kompetens och resurser för att ställa och följa upp miljökrav och sociala krav. Vem som gör uppföljningarna varierar också. Vanligen är det upphandlarna själva eller de som avropar på avtalen. Bara i enstaka fall anlitas extern expertis.

– En mindre kommun har inte de personella eller ekonomiska resurser som krävs. Inom vissa riskområden räcker inte ens de största kommunerna och regionerna till, sägerPeter Nohrstedt.