Och trots ständiga önskemål om förenkling under de dryg 25 år som vi levt med ett direktivstyrt regelverk har det i stället hela tiden kommit fler paragrafer, procedurer och blanketter, vilket ökat byråkratin (Läs: ESPD, konkurrenspräglad dialog, kontradiktoriska förfaranden, med flera).
Det sägs ofta att denna ökade reglering beror på en ökande ambitionsnivå inom inköpsområdet. Men jag hävdar att en eventuell ambitionshöjning knappast har med inköpandet att göra; det handlar i stället om att inköpandet fått ett stort antal nya ”tillika-uppgifter”, alltså att man med hjälp av ”köparmakten/köpkraften” ska åstadkomma diverse resultat inom helt andra områden.
Men om det redan finns ett Skatteverk, som sköter och kontrollerar att folk och företag betalar skatt, kunde man ju tycka att upphandlarna inte borde behöva göra deras jobb; om det redan finns en Polismyndighet som hanterar knarksmuggling, människohandel och annat kriminaliserat, så kunde kanske upphandlarna slippa bevaka detta; eftersom det redan finns att Arbetsmiljöverk, kunde man kanske överlåta kontroller av arbetsmiljö till dem, osv osv.
Jag anser nämligen att man genom att ständigt lasta på nya sidouppgifter på de offentliga upphandlarna, i själva verket i stället sänkt ambitionen inom själva inköpandet, det vill säga den kärnverksamhet som handlar om att köpa rätt produkter till rätt priser.
Och detta har skapat en klyfta mellan å ena sidan de verksamma upphandlarna, vilka vill göra goda affärer, och på andra sidan lagstiftaren och olika policymakare som vill göra goda affärer, det vill säga uppnå en massa andra (i sig givetvis) vällovliga syften och mål när man nu ändå köper något.
Den målkonflikten brukar sluta med att godheten vinner, eftersom själva inköpandet av lagstiftaren tycks anses så enkelt att det nog fungerar ändå (”alla kan väl köpa mjölk”- argumentet). Och därmed hängs allt fler tidskrävande godhetssignalerande uppgifter på en upphandlarkår, som hårt trängd av formalia och procedurregler redan har svårt att få tid, syre och inspiration nog att kunna få fram avtal överhuvudtaget… för att inte tala om att följa upp redan tecknade avtal!
Det har som sagt varit väldigt svårt att förenkla den offentliga upphandlingen, men nu kanske det ändå finns en möjlighet. Jag tänker på ett av de hetaste ämnena inom offentlig sektor för närvarande – tillitsbaserad styrning!
Tanken med tillitsbaserad styrning är i korthet att det givetvis ska finnas regler och en hierarki som grund, och att man ska mäta och ranka relevanta delar av verksamheten, men att man också ska lämna ett rejält utrymme för ”professionen” att agera på det sätt som de bedömer bäst i varje enskild situation, det vill säga i själva genomförandet – i stället för att försöka detaljstyra allt.
Att tillitsbaserad styrning är så populärt är nog främst en reaktion mot en tidigare modell, New Public Management, NPM, enligt vilken allt skulle detaljregleras och mätas/räknas, vilket anses ha lett till en alltför ensidig fokusering på sådant som enkelt kan räknas (så kallad ”pinnplockning”).
Så de i Upphandlings-Sverige som tror att ett ökat handlingsutrymme för upphandlarprofessionen skulle ge stora och positiva effekter, har nu en av de bästa chanserna till förändring på länge genom att haka på framgångståget tillitsbaserad styrning och snabbt stämma upp i kampsången: ”Ropen skalla – tillitsbaserad upphandling åt alla!”
I väntan på denna kommande revolution, önskas alla en skön sommar!
Ulf Sjölin
Managementkonsult Sjölin & Partners
Fimpa lean, tillitsbaserad styrning och alla andra meningslösa “kejsaren-är-naken-modeller” som konsulter åderlåter offentlig sektor med och fokusera på kärnuppgiften, det är vägen framåt. Ta gärna pengarna man sparar och lägg på att bygga upp ordentliga inköpsorganisationer istället för anorektiska enheter med 3-8 upphandlare.
Vi har inga konstiga tilläggsuppgifter som upphandlare. Att kvalificera en leverantör gör man på privata sida också och det är inget problem eller en betungande del av jobbet som upphandlare. På privata sidan använder man också sin “köparmakt” för att åstadkomma det man anser är önskvärda resultat. Vi gör inte skatteverkets jobb, vi kontrollerar att den vi ska göra affärer med uppfyller grundläggande hygienkrav.
Vårt stora problem är att vi verkar i en sektor där affärsmässighet inte sitter i ryggmärgen då verksamhet är målet och inte vinst som på privata sidan. Detta gör att vi av naturliga skäl inte har professionella och mogna inköpsorganisationer.
Kan vi snäll slippa alla dessa förståsigpåare som inte jobbar med upphandling och inköp men som ständigt ska komma med sina smarta och kluriga inspel. Om du Ulf håller dig till att vara Managementkonsult, vad nu den gummititeln egentligen innebär, så kan vi som är proffs på upphandling komma med förbättringsförslag inom vår profession.
Hej TJTPE!
Vi verkar överens om att:
– det snurrar runt många märkliga modeller för allt möjligt, och
– det behövs fler upphandlare för att kunna göra ett bättre jobb.
I väntan på det, tycker jag att delvis fel uppgifter prioriteras. Jag tycker att grunden i form av genomarbetade upphandlingar + seriös uppföljning borde vara på plats, innan man fyller på med fler moment/aspekter att beakta/kontrollera inom den formella upphandlingsprocessen.
För att upphandlarkåren ska få ett bättre erkännande, kan man behöva hävda sig som profession – och jag tror att “tillits-spåret” kan vara en bra öppning för det.
M v h,
/Ulf (som haft många titlar under mina snart 25 år inom off upph) 🙂
Bravo Ufl!! Där satte du den i krysset.
De offentliga inköparna skriker ständigt efter att lagen måste vara tydligare i vissa situationer med påföljd att detaljregleringen successivt ökar.
Beträffande det där med att göra andras arbetsuppgifter så är det lite lustigt när Skatteverket vill att inköparna ska göra ID-kontroller på arbetsplatserna. Det är väl ändå SKV:s kärnverksamhet?…..och att SKV sedan tar betalt när vi begär ut handlingar från dem är också en ny trend.
Intet nytt under solen, dax att damma av denna krönika från 2016
Ulf, bra skrivet!