I en intervju med Dagens Industri lyfter Rikard Jermsten, generaldirektör för Konkurrensverket, fram risken för att korruptionen ökar när konjunkturen försämras snabbt.
– I lågkonjunktur är det extra viktigt att säkerställa att reglerna följs. Inte minst för att marginalerna sjunker – det kan öka incitamenten att använda sig av otillåtna metoder, säger han till tidningen.
Eftersom Konkurrensverkets resurser är begränsade tvingas myndigheten sålla ”ganska hårt”, enligt Jermsten.
– Det blir att vi jagar de allra fulaste brotten mot bland annat upphandlingsreglerna. De förekommer överallt.
”Korruption” är ett väldigt brett begrepp. För upphandlingar är det bra att vara litet mer specifik. T.ex. är rena mutbrott riktade mot upphandlare sällsynta (pengamutor är sällsynta i Sverige i största allmänhet. Vi ligger bra till i Transparency Internationals index). Det är också svårt i allmänhet att komma undan med att snedvrida upphandlingar i offentlig sektor, pga de system som hanterar upphandlingsförfarandet (digitala lås och logg för anbudsöppning t.ex.).
Det är förstås fortsatt så att obetänkliga eller oroliga beställare kan snedvrida underlag på ett sätt som är svårt för en upphandlare att upptäcka och motverka, men det tenderar att poängteras av företagen som ska lämna anbud, samt kan blottläggas vid domstolsprövning.
Däremot kan det såklart uppstå ökade incitament för konkurrensbegränsande samarbeten på marknaden. Här har KKV ställt upp önskemål att upphandlare ska hålla utkik efter sådana situationer, men i realiteten är det mycket svårt. En traditionell upphandlare har heller inte tid att eftersöka eller ifrågasätta mer än vad som inkommer i samband med anbud.
Man ska vara försiktig att varna för korruption i allmänhet eftersom det kan sprida misstro mot parter och roller som inte förtjänar detta. Därför vore det av intresse att KKV konkretiserar sin oro, samt styrker den med empiriska belägg – antingen historiska eller från jämförbara länder.
Hej T,
det finns mer att läsa på andra ställen om vad KKV menar är korruption än i denna artikel på upphandling24. Jag tror den här gången åsyftar KKVs direktör otillåtna direktupphandlingar. Jag delar KKV bedömning att andelen suspekta direktupphandlingar är generellt stor 25-50%. En annan möjlighet är att myndigheter bara är väldigt dåliga på att upphandla. Jag vet inte vad som är bättre.
Den vanligaste formen som man enkelt kan bevittna som anbudsgivare är att direktupphandlingar vinklas på olika sätt mot vänner och bekanta. Kanske bjuds dem in utan konkurrens eller väljs in på godtyckliga grunder före andra leverantörer.
Dessa företeelser är relativt vanliga och inte alls svåra att genomföra för en myndighetschef. Det gäller inte miljonbelopp med det är tio- och hundratusentals kronor som går till myndighetspersonernas personliga kontakter. I Sverige betalar man inte mutor, man byter tjänster med varandra. Jag anlitar dig så kanske anlitar du min son lite längre fram, osv. Även om LOU har lättillämpliga regler mot den här typen av olämpliga förehavanden och krav på bevisning är faktiskt inte så krävande (det är ju myndigheten som ska bevisa att de var transparanta och likabehandlande) dömer domstolar sällen emot upphandlande myndigheter och på så sätt normaliseras beteendet.
Tack Joe!
Jag delar större delen av dina perspektiv.
Korruption i Sveriges i allmänhet handlar, precis som du nämner, om vänskapskorruption (jäv, nepotism, etc.) – inte penga- eller gåvomutor (även om dessa förekommer).
Ingången för att snedvrida upphandlingar ligger främst i att vända sig till verksamheter och beställare. Handlar det om en upphandling över tröskelvärdet ska normalt en upphandlare sköta processen och denne är nog i grunden att anse som en av de mest korruptionsresistenta instanserna i offentlig verksamhet.
Undantagen uppstår i huvudsak 1) när upphandlingsföremålet är av sådan teknisk natur att upphandlaren får svårt att upptäcka snedvridningar i den kravbild som beställaren lägger upp, 2) När det ingå stark styrning (t.ex. från politiskt håll) i kravställningen som skriver över eventuella invändningar från ansvarig upphandlare, 3) när upphandlaren är junior och missar saker av oerfarenhet, eller 4) När upphandlaren är för ”pragmatisk” och låter upphandlingen snedvridas av lojalitet till verksamheten (inte ett helt ovanligt fenomen ju mer senior/luttrad upphandlaren blir, eftersom upphandlingslagstiftningen i sig är stel/oflexibel utifrån ett affärsperspektiv). Lägg till detta upphandlingskonsulter som normalt tvingas vara med lojala till beställare och styrgrupper/ledning och därför får svårare att hålla emot ur LOU-perspektiv.
När det kommer till direktupphandlingar är det ofta så att verksamheten själv har rådighet över dessa (utan att behöva blanda in upphandlare). Då uppstår 3 risker: 1) Att beställaren är okunnig om vad som skapar snedvridning, 2) att beställaren låter sig påverkas av vissa leverantörer (risk för vänskapskorruption mm.), samt 3) att beställaren är såpass nervös att den styr direktupphandlingen mot en viss leverantör av rädsla att testa alternativen (vanligt när det handlar om strategiska leverantörer, flaskhalsar eller inlåsningar).
”Över tröskelvärdet” ovan ska såklart vara ”över direktupphandlingsgränsen”.
Jag håller helt med KKV i deras analys om risken för korruption.
Tyvärr saknar många upphandlande myndigheter ett strategiskt arbetssätt som säkrar att inköp sker enligt regelverket. Att tillåta verksamheterna att själva genomföra direktupphandlingar utan att detaljstyra vilka kategorier och eller varugrupper som det kan ske i är bara att stoppa huvudet i sanden.
Det är inte upphandlarna som är risken, det är till 100 % beställarna/kravställarna som försöker styra till i deras ögon rätt leverantör.
Jag är fullständigt övertygad om att minst 50 % av alla så kallade direktupphandlingar skulle kunna paketeras av strategiska upphandlare och mappas in i en kategori eller varugrupp där en inköpsstrategi finns som också säkerställer att inköpet sker på bästa sätt och med en fungerande konkurrens.
Som så många andra redan har sagt i debatterna så är nyckeln att lyfta offentligt inköp till en strategisk nivå. Det finns en del att lära av det privata näringslivet.