Många kommuner och landsting är skogsägare. Syftet är inte sällan att erbjuda möjligheter till rekreation.
Samtidigt innebär skogsinnehaven stora värden för skattebetalarna. Värden som inte alltid tillvaratas på rätt sätt.
Det anser Magnus Ekström, skogsrådgivare på konsultföretaget Hushållningssällskapet i Jönköping.
– Det går inte att upphandla försäljning av skog på samma sätt som en vanlig tjänst eller vara. Här pratar vi om en råvara som följer förändringarna på marknaden. Men den aspekten har man tappat, säger han.
Skötselavtalen innehåller ofta moment där leverantören säljer virke till i förväg fastställda priser under exempelvis tre eller fem år. Något som gör att kommunen går miste om pengar när marknadspriserna ökar.
– Leverantörerna sätter ett lågt pris för att gardera sig mot prisnedgångar, samtidigt som de tar vinsten om priset går upp. Dessutom är det ofta samma bolag som förvaltar skogen som själva köper virket till sin egen verksamhet. Det blir dubbla stolar.
Eftersom upphandlingarna sker med flera års mellanrum saknar upphandlarna tillräcklig kunskap om skogsbranschen, enligt Magnus Ekström.
– När jag tittar på de upphandlingar som ligger ute slås jag av tanken: Förstår de inte hur mycket pengar det handlar om? Det här stör mig både som yrkesman och som skattebetalare.
Han drar en hypotetisk parallell till en annan råvarubransch: gruvor.
– Om kommunen ägde en gruva skulle man knappast blunda för om priserna stack iväg uppåt utan att man fick ut något mer för sin malm.
Hur borde man göra i stället?
– Leverantören som sköter skogen borde få i uppdrag att sälja innehaven successivt och göra varje försäljning till en egen offentlig upphandling. Dagens system med formulär med fasta priser för varje virkesslag är alldeles för stelbent, säger Magnus Ekström.
Kommentatorerna ansvarar för sina egna kommentarer