”Gå från ord till handling”

Min erfarenhet av arbetet med offentlig upphandling i Sverige kan sammanfattas med ”rädslan för att göra fel är större än viljan att göra något bra” och ”mycket snack men lite verkstad”. Tyvärr. Det finns så klart många bra undantag men generellt så är det så jag upplever oss.

Avancerade upphandlingar förstås inte av vare sig anbudslämnare eller kolleger internt som ska arbeta med avtalen. Det överklagas alldeles för ofta på grund av taktik eller missförstånd. Priser och utmärkelser delas ut för utredningar eller planer som aldrig införs i verkligheten. Avtal som blev bra följs inte av parterna och avsaknaden av uppföljning gör att det inte leder till förändring. Inget av detta är särskilt värdeskapande för oss.

Den krassa sanningen är att upphandling är en stödfunktion för att åstadkomma något på riktigt. Vi måste åstadkomma bra saker för de verksamheter vi stödjer. Som är lätta att förstå och leva efter för alla parter. Avtalet är bara ett papper med ord, inget resultat har uppnåtts förrän det fungerar i verkligheten. Dessutom, en verksamhet kan fungera utan upphandlare men en upphandlare kan inte finnas utan en verksamhet. Det är nyttigt att tänka på emellanåt.

Som ingenjör intresserar jag mig för att försöka lösa problem snarare än att teoretisera kring dem eller be andra att lösa dem. Så tänker vi inom Rättvist byggande där jag arbetar i dag, vi vill arbeta operativt för att upptäcka, hantera och förebygga arbetslivskriminalitet inom bygg. Inte skriva rapporter eller bedriva lobbyism.

Jag skulle vilja lyfta fram ett exempel som är helt centralt för alla offentliga upphandlare i Sverige som det talas alldeles för lite om.

Jag vet att minst 1 procent av alla anbudslämnare är oseriösa på ett sådant sätt som definieras i LOU 13 kapitlet. Av över 10 000 kontrollerade företag var det 138 som är direkt brottsliga, det vill säga de bör inte få lämna anbud i offentliga upphandlingar.

Om vi spenderar 800 miljarder kronor i offentliga inköp och 1 procent av kontrakten går till dessa så försvinner 8 miljarder kronor ut till oseriösa företag. De pengarna skulle räcka till att nästan fördubbla poliskåren i Sverige. Det säger sig själv att allmänheten förväntar sig att kontrakten inte tilldelas brottslingar.

Ändå är det försvinnande få eller inga upphandlare som lägger någon energi på att ta reda på om anbudslämnare och deras företrädare är seriösa.

2017 skickade Upphandlingsmyndigheten och Polisen ett gemensamt brev till regeringen för att uppmärksamma dem om problemet. Ord, inte handling. Och sedan dess har upphandlare varit hänvisade till att begära in sanningsförsäkran från anbudslämnare i stället för att kontrollera själva om någon brottslighet förekommer. Ett tandlöst verktyg, bara ord det också.

Under 2022 startade äntligen en statlig utredning som berör detta viktiga område (ska redovisas i augusti 2023). Men rapporten kommer bara att bestå av ord den också. Det krävs beslut och praktisk tillämpning i form av systemstöd och ändrade arbetssätt för alla upphandlare.

Jag tror inte detta är vad vi medborgare förväntar oss av samhället. Världen snurrar snabbt. I dag måste det gå snabbare att lösa problemen. Men då måste vi lägga vårt fokus på att skapa lösningarna.

Svenskt Näringsliv skriver i november 2022 i sin rapport ”Oseriösa företag i offentlig upphandling. Fler borde göra mer” att SKR bör skapa en databas över de oseriösa bolagen och säger att det i dag inte finns några system för detta. Men idén har det skrivits om många gånger (både Sveriges Offentliga Varningslista, kapitel13 och tidigare motioner i riksdagen).

Jag tycker att det vore bättre om Svenskt Näringsliv själva skapade en lista eller databas baserad på de öppna datakällor som redan finns. Det vore mycket värdefullt.

I början av 2022 kom även Byggmarknadskommissionens rapport efter två års utredningsarbete om oseriösa leverantörer inom byggsektorn. Där såg vi 22 bra förslag till åtgärder. Men fortfarande bara ord och uppmaningar till andra aktörer.

Om ett av de två åren ägnats åt att försöka lösa problemen så kanske det bara hade varit 20 förslag kvar för andra aktörer att hantera. Men så var inte uppdragsbeskrivningen formulerad.

Vi har en övertro på att orden i sig själva skapar förändring. Vi måste gå från ord till handling! (ok, journalister undantagna).

När jag insåg problemet med oseriösa anbudsgivare skapade jag Sveriges Offentliga Varningslista 2019 som snabbt fick nästan 200 offentliga organisationer som användare. Den fyllde en lucka.

Men upphandlarna ville inte dela med sig av sina erfarenheter så lätt. Det behövdes ännu bättre verktyg. Då byggde jag tjänsten ”kapitel13”. Den utgår från ett organisationsnummer och kontrollerar om det finns brottslighet kopplade till bolaget eller företrädarna (utan att kompromissa med personuppgiftsskyddet). Det systemet har funnits tillgängligt ungefär ett år och växer stadigt.

Två system som fyller viktiga funktioner. Skapade på fritiden med knappa resurser. Nu kan jag med gott samvete be andra att bidra mer. Jag anser att det är genom att visa vägen och bidra konkret som vi kan skapa förändring och förbättring. Jag har egentligen ingen vilja eller behov av att äga och administrera dessa system men jag och många med mig har ett stort behov av att dessa system finns och fungerar.

Med detta vill jag säga två saker:

Jag uppmanar alla som arbetar med att säkra en sund offentlig upphandling att gå från ord till handling när ni vet att något viktigt behöver förändras. Viljan att göra något bra måste vara större än rädslan för att något blir fel. Även inom myndighetsutövning.

Myndigheter och systemleverantörer som har en roll i att säkerställa seriösa anbudslämnare till offentlig sektor kan höra av sig. Oavsett om ni vill testa systemet kapitel13, lära er av det eller köpa upp och ta över hela systemet.

Alla dörrar är öppna om det kan leda till en bättre välfärd!

Morgan Jansson