För 15-20 år sen var ramavtal en företeelse som närmast var hävdvunnen. Ramavtal hade främst tillkommit i syfte att underlätta inköp från ett urval av leverantörer inom mer frekventa områden, särskilt gällande produkter.
Att vara ramavtalsleverantör innebar i princip en form av jaktlicens för att få sälja till det offentliga. Ramavtalet i sig var bara inträdesbiljetten till en marknad. Inte sällan antogs dessutom i princip hela marknaden, och för att få sälja till ”ramavtalspriser” gällde det att skapa relationer och sälja sina varor och tjänster närmast på samma sätt som på den öppna marknaden. De leverantörer som blev utan ramavtal erbjöd inte sällan sina produkter till samma ”ramavtalspriser”, eller ännu hellre något lägre. Utan att ha upphandlade avtal såklart, men vem kan säga nej till lägre priser?
Ramavtalen var accepterade av de flesta då de flesta fick en del av kakan samtidigt som verksamheterna kunde köpa det de behövde (eller ville). Ramavtalen omsatte stora belopp, och det hela var förvånansvärt oreglerat. I praktiken kunde den som ville göra en bra affär genom att utnyttja konkurrensen på ett schyst sätt göra det, men det öppnade såklart även upp för rena kompisaffärer långt utanför både transparens och likabehandling.
Just den grupp som inte fokuserade på schysta affärer i kombination med de stora beloppen gjorde att lagstiftaren kände sig tvungen att skapa mer ordning och reda. Som en parentes kan nämnas att det under en del av denna period till och med ifrågasattes i domstolarna om ramavtal över huvud taget var lagliga i Sverige, men det är en annan historia.
Det man framför allt ville reglera var transparensen kring vilka som skulle få sälja vad, hur mycket och till vem för att därmed möjliggöra en likabehandling av leverantörer.
Genom åren har därför EU-direktiv och sedermera svensk lagstiftning infört specifika regleringar för upphandling av ramavtal. Avropsordningar i form av rangordning och förnyad konkurrensutsättning känner vi alla väl till i dag.
Detta har medfört varianter som avsteg från rangordning och en särskild fördelningsnyckel i syfte att införa lite mer pragmatiska lösningar.
En begränsning av ramavtalstiden är en annan åtstramning, och de särskilda skälen för undantag från det är ett kapitel för sig. Nu senast med EU-domstolens dom i det så kallade Coop-servicemålet har en debatt om att på förhand ange värde och volymer blossat upp, vilket är tvärt emot just det som var grundtanken med ramavtal, det vill säga för varor och tjänster som inte alltid kan förutses vad gäller när, vad och hur mycket som kommer att behöva köpas in.
Det är värt att notera att företeelser som konsulter för 1 kr per timme (eller till och med minuspriser per timme), produkter som prissätts med några ören och andra upplägg med orimligt låga priser i ramavtal sällan förekom innan de regleringar som införts.
De nya regleringarna för ramavtal har utformats som ren formalialagstiftning och har därför flitigt använts för att kunna överpröva både upphandlingar och avrop, inte minst gällande låga priser. Lägg därtill talan om ogiltighet och skadeståndsanspråk. Rent juridiskt har regleringarna kring ramavtal gett upphov till en mängd intressanta frågeställningar. Inte minst frågan vad som egentligen är ett ramavtal och vad som inte är det, och hur länge ett avrop får sträcka sig? Rent praktiskt har dessa regleringar ställt till med en massa problem för både säljar- och köparsidan.
Vi säger inte att det var bättre förr, där det fanns för många exempel på icke affärsmässiga köp inom ramavtal, men ställer oss frågan om konkurrensen verkligen har blivit sundare och bättre med de regler som införts och den rättsutveckling som skett i spåren av dessa.
I dagsläget finns det andra format som kanske bättre möter det behov som ramavtal, på gott och ont, en gång i tiden kunde tillgodose. Vi tänker på elektroniska auktioner, men framför allt på det nya orangea – dynamiska inköpssystem.
Förmodligen skulle en kombination av dessa bli mer flexibla, snabbare och framför allt innebära en mindre riskutsättning för överprövningar och samtidigt gynna konkurrensen och därmed affären. Dessutom innebär de dynamiska inköpssystemen inte någon inlåsning till ett fåtal leverantörer. Och vi skulle dessutom ha möjlighet att komma tillbaka till en situation där de oerhört låga priserna skulle kunna vara ett minne blott.
Som vanligt finns det inte en enkel lösning, men visst vore det intressant om någon, forskare eller Upphandlingsmyndigheten till exempel, utredde frågan om ramavtal utifrån ett såväl juridisk som affärsmässigt perspektiv. För visst återstår en del att göra på området?
