Glädjande nog uppvisar Sverige förhållandevis goda resultat, med ett totalresultat på över 90 procent. Enligt den beräkningsmodell som tillämpas anses alltså svenska offentliga inköpare överlag få valuta för spenderade pengar. Detta är en mycket intressant läsning som alla borde ta del av. Inköpsrådet har nyligen skrivit om rapporten.
På nyckelområdena One Bidder, No Calls for Bids och Publication Rate, vilka alla tillmäts en större vikt i utvärderingen, uppnår Sverige antingen omdömet Average eller Satisfactory, och man får godkänt vad gäller områdena Award Criteria och Decision Speed.
Sammantaget markerar EU-kommissionen Sverige som ett ”grönt land”, det vill säga Satisfactory eller tillfredsställande. Noteras kan att även de övriga nordiska länderna är gröna liksom bland andra Frankrike, UK och Polen. Det sagda innebär dock inte att vi kan luta oss tillbaka och bara glädjas åt resultatet. Det finns nämligen potential till förbättringar.
Konkurrensverket har länge påtalat att svenska upphandlande myndigheter uppvisar brister när det kommer till efterannonsering av genomförda upphandlingar, och det är något som även visar sig i EU-kommissionens sammanställning.
På områdena Missing Values, Missing Calls for Bids och Missing Registration Numbers får Sverige nämligen omdömet Unsatisfactory, alltså otillfredsställande. EU-kommissionen har i sin utvärdering visserligen tillmätt dessa indikatorer en betydligt lägre vikt, men likväl understryker EU-kommissionen betydelsen av att offentliga inköpare delger information om sina upphandlingar. På så sätt säkerställs transparens för leverantörer kring vad som upphandlas och insyn för medborgarna om hur offentliga medel spenderas.
Efterannonseringen möjliggör också sammanställande av statistiskt underlag för tillsynsmyndigheter, utredare, forskare och journalister. Betydelsen av tillförlitlig statistik kan inte nog understrykas.
Konkurrensverket publicerade i maj år 2017 en tillsynsrapport kring efterannonsering hos 19 av de mest aktiva upphandlande myndigheterna (Tillsyn av efterannonsering, rapport 2017:6). I rapporten finns en intressant tabell som visar att endast nio procent av efterannonserna i Sverige har uppgift om värde. Detta ska jämföras med motsvarande siffra för sju andra EU-länder, däribland vårt grannland Finland, som anges vara 100 procent.
Konkurrensverket fann alltså att efterannonsering inte bara uteblivit helt och hållet i många fall, utan även att de annonser som publicerats allt för ofta saknar uppgifter om de tilldelade kontraktens värde. Olika tänkbara orsaker som framkom var bristfälliga rutiner hos de upphandlande myndigheterna, med personberoende och oklar ansvarsfördelning, samt okunskap om vad reglerna kräver och hur kontraktsvärdet ska beräknas. De upphandlande myndigheterna anförde även att det inte ges tydligt stöd i de e-system som används och att det råder oklarhet kring vilken publicering som automatiskt återges därifrån.
Så vad säger då LOU? Enligt 10 kap. 4 § Lagen (2016:1145) om offentlig upphandling är tidsfristen för att efterannonsera 30 dagar efter det att avtalet/ramavtalet ingicks. Notera de två skillnaderna gentemot 7 kap. 3 § i 2007 års LOU – där fristen var 48 dagar och räknas från det att kontraktet tilldelas, eller från ingåendet när det gäller ramavtal.
Samma tidsfrister, det vill säga 30 dagar, gäller enligt 10 kap. 5 § Lagen (2016:1146) om upphandling inom försörjningssektorerna, LUF, att jämföras med de två månader som stipuleras i 2007 års LUF. I övrigt ger lagen faktiskt inte särskilt mycket ledning om vad en efterannons innebär eller vad den ska innehålla.
I stället framgår detta av bilagor till direktiven (där de kallas ”meddelanden om tilldelning av kontrakt”); för LOU – bilaga V, del D i direktiv EU/2014/EU, för LUF – bilaga XII till direktiv 2014/25/EU.
Efterannonsering ska ske vid alla direktivstyrda upphandlingar, och publiceras i databasen Tenders Electronic Daily, TED. Mycket intressant i sammanhanget är dock att det tycks finnas anledning att misstänka att ett fel i TED, som gäller kopplingen mellan annonser, delvis kan ligga bakom den nedslående statistiken för efterannonsering. Exempelvis har Trafikverket i samband med Konkurrensverkets granskning påvisat fall där verket faktiskt har efterannonserat korrekt, men detta inte har synts i TED.
I och för sig torde väl i så fall det samma kunna gälla även för andra efterannonser i EU, varför det faktum att Sverige särskiljer sig, knappast enbart kan förklaras med systemfel – utan även på bristande rapportering. Likväl är dessa indikationer allvarliga och bör undersökas närmare, inte minst som det skulle kunna få processuella följder om efterannonseringen kan ifrågasättas.
Enligt 20 kap. 17 § andra stycket första punkten LOU respektive LUF medför ju nämligen korrekt efterannonsering en avsevärd förkortning av tidsfristen för ansökan om överprövning av avtalets giltighet (från sex månader från det att avtalet slöts till 30 dagar från det att EU-kommissionen har publicerat annonsen).
Det sistnämnda förhållandet, att tidsfristen för överprövning av avtalets giltighet i tillämpliga fall förkortas, är för övrigt något som i ytterligare utsträckning borde uppmuntra upphandlande myndigheter att iaktta annonseringsskyldigheten.
Regleringen påminner ju också om anledningen till kravet på efterannonsering – att leverantörer som får möjlighet att ta del av information om aktuella upphandlingar lättare kan tillvarata sin rätt.
